Min blogg..

Jag kanske verkar så jävla positiv hela tiden och jag är ofta positiv. Men ibland så kan jag verkligen inte stå ut, jag vill bara brista ut i tårar. Folk kan inte förstå när jag mår dåligt, alla tror typ att jag aldrig mår dåligt, att mitt liv är så jävla bra utan några som helst problem. Men det är verkligen fel. Jag har samma problem som alla andra, men jag är bra på att dölja saker. Jag vill bara leva ett normalt liv. Allt är fel känns det som just nu. T.ex. om jag skulle börja gilla en kille så skulle han aldrig gilla mej tillbaka för de ser mej som en kompis. Mina vänner förstår mej inte riktigt. Även fast man tror det så är det inte så. Jag vågar inte lita på folk för att jag tror bara att de ska såra mej, jag vågar inte älska nån för jag tror att jag kommer att såra dom eller de såra mej och hur kan man då leva ett normalt liv? Jag skulle bara vilja leva ett liv där jag kan få älska och lite på folk utan att tro att nåt hemskt kommer att hända. Jag hoppas verkligen att det försvinner snart för jag orkar inte leva så här länge till. Det känns som om att alla som jag någonsin har brytt mej om har lämnat mej eller jag lämnat dom pga andledningar som inte fanns där. Jag skulle ge vad som helst för att få leva ett normalt liv för bara ett par timmar så jag vet hur det känns. Alla mina vänner verkar så jävla lyckliga och så känner jag mej så här.
Men vad kan jag göra?! Varje gång som jag har försökt att ändra på allt så blir det bara värre. Allt är bara helt upp och ner. För ett par år sen så va jag så jävla lycklig så att jag aldrig skulle känna så här, jag vill ha tillbaka det livet!!
Det värsta av allt är att jag aldrig kännt mej önskad någonstanns. Inte bland mina vänner, min familj eller någon annanstanns. Jag har alltid kännt mej som det svarta fåret. Visst jag vill inte vara som alla andra, men jag vill inte känna mej som ett svart får heller. Jag vill känna mej önskad och välkommen. Men det kanske är för mycket begärt.